Först reagerade jag inte på morgonen: E var inte på något solskenshumör och jag tog nog hennes kommentar ”Det luktar ju för fan fullgubbe i köket.” som bara lite vanligt införskolveckantonåringsgnäll.

Men när jag varit en stund på jobbet kommer Rikard, min närmaste plattapyramiderchef: Senior Director for Brand Development of Customizable Features och sa att han behövde ha ett allvarligt snack med mig. Han verkade djupt bekymrad och riktigt obekväm och jag fick dra ur honom vad problemet var. Döm om min förvåning om vad han frågade sedan…

”Eh, har du problem, du vet, med alkoholen?”

Oj så generad han var, men oj vilken bra chef som bryr sig så mycket om och värnar om sina anställda! Jättestort kudos till honom!

Och samtidigt trillade poletten ner med vad E sa i morse och whiskyn i deodoranten! Ett sådant gott skratt vi fick oss, både Rikard och jag, och så skickade han ner mig till närmaste 7-11 för att köpa en vanlig Axe-deodorant.

Som sagt – varje dag är ett nytt äventyr!

Vilken lättnad och hurra för den fina sjukvården vi har. Jag var lite omtumlad igår efter äventyren, så det blev inte att jag uppdaterade bloggen direkt – hoppas ni inte varit alltför oroliga för mig!

Nina skjutsade mig som sagt – vi fick låna Rikards bil eftersom både jag och Nina cyklat på morgonen. De var verkligen ett jättefint stöd båda två, särskilt skönt var det hur väl Nina pysslade om mig upp till akuten. Hoppas jag får återgälda det snart!

Väl inne på ögonakuten fick jag börja med att göra ett syntest, precis ett sådant som jag fixade till mig själv, alltså där man får titta på tavlor med olika slumpmässiga bokstäver medan man håller för ett öga i taget. Och jag fattade rätt snabbt att det är nog inget fel på synen åtminstone. Läkaren fick gå närmare tavlan för att kontrollera att jag sett rätt – och då hade hon glasögon och bägge ögonen öppna. Så bara det var jätteskönt att få en bekräftelse på att jag inte akut höll på att bli blind åtminstone!

Sedan var det snabbt avklarat att konstatera att det inte låg kvar något skräp inne i ögat, så då var också den faran avblåst och då hade jag bara en oro kvar och det var den stora vita fläcken som dykt upp.

För att undersöka den, fick jag sätta mig ett konstig stabiliserande manick, typ som ett skruvstäd för hela ansiktet och så tittade hon jättelänge i ögat med fläcken. Men jag blev jätteförvånad när hon sa att hon inte ens hittade fläcken!

Så jag fick ta upp mina ögonselfies och visa henne och då skrattade hon bara och sa att det är naturliga kalkbildningar! Jag var så lättad att jag gav henne en kram och sedan skickade hon hem mig och min ”…ovanligt goda syn!”

Vilka härliga (men utmattande!) vardagsäventyr man får vara med om!

De bra nyheterna är att jag tror att skräpet i ögat nog kom ut av sig själv under natten. Det gör inte lika ont längre och rinner inte så mycket. Jag var uppe flera gånger i timmen under hela natten, så att jag fortfarande är lite röd i ögonen kan nog ha i alla fall lite med det att göra.

De dåliga nyheterna? Ja, det är verkligen inte bra, men jag känner tydligt hur det liksom skaver på insidan av ögonlocket. Jag tror att det kan ha blivit en skada på själva ögat eller om det kan finnas kvar något skräp fortfarande ändå – kanske sitter det fast å insidan av ögonlocket. Dessutom, när jag tittar riktigt nära så ser man en stor vit fläck. Eller stor och stor, den är mindre än en millimeter men jag kan omöjligt tänka mig att den skall vara där.

Nina har varit väldigt förstående – känns jätteskönt att få sådan stöttning. Trots de svåra ögonproblemen kämpade jag med att cykla in i morse, jag fick nästan hålla tillbaka tårarna för att jag hade så svårt att se. Flera här på kontoret har verkligen varit en tillgång – Rikard skall låna ut sin bil så skall Nina skjutsa mig till ögonakuten. Någon har redan ringt dit och jag skall få komma på en undersökning alldeles strax.

Hoppas bara inte jag är på väg att bli blind 🙁 Tänk hur svårt det skulle bli att cykla eller skriva på bloggen…