Vilken lättnad och hurra för den fina sjukvården vi har. Jag var lite omtumlad igår efter äventyren, så det blev inte att jag uppdaterade bloggen direkt – hoppas ni inte varit alltför oroliga för mig!

Nina skjutsade mig som sagt – vi fick låna Rikards bil eftersom både jag och Nina cyklat på morgonen. De var verkligen ett jättefint stöd båda två, särskilt skönt var det hur väl Nina pysslade om mig upp till akuten. Hoppas jag får återgälda det snart!

Väl inne på ögonakuten fick jag börja med att göra ett syntest, precis ett sådant som jag fixade till mig själv, alltså där man får titta på tavlor med olika slumpmässiga bokstäver medan man håller för ett öga i taget. Och jag fattade rätt snabbt att det är nog inget fel på synen åtminstone. Läkaren fick gå närmare tavlan för att kontrollera att jag sett rätt – och då hade hon glasögon och bägge ögonen öppna. Så bara det var jätteskönt att få en bekräftelse på att jag inte akut höll på att bli blind åtminstone!

Sedan var det snabbt avklarat att konstatera att det inte låg kvar något skräp inne i ögat, så då var också den faran avblåst och då hade jag bara en oro kvar och det var den stora vita fläcken som dykt upp.

För att undersöka den, fick jag sätta mig ett konstig stabiliserande manick, typ som ett skruvstäd för hela ansiktet och så tittade hon jättelänge i ögat med fläcken. Men jag blev jätteförvånad när hon sa att hon inte ens hittade fläcken!

Så jag fick ta upp mina ögonselfies och visa henne och då skrattade hon bara och sa att det är naturliga kalkbildningar! Jag var så lättad att jag gav henne en kram och sedan skickade hon hem mig och min “…ovanligt goda syn!”

Vilka härliga (men utmattande!) vardagsäventyr man får vara med om!