Japp, efter avslutade springtur kan jag bara konstatera att jag hade rätt i min förra post: Jag behövde springa igenom smärtan. Det gjorde ganska ont i början, men jag bet ihop och liksom stampade till med benet med den onda höften. Lite bestämt så, som om jag tillrättavisade benet – “Du skall faktiskt inte ha ont nu!”. Det kanske låter auktoritärt, men jag skulle snarare vilja säga att det handlar om tydligt ledarskap. Jag ser det ofta både privat som pappa och make och på jobbet som Senior Vice Director of Department for Brand Development of Customizable Features.

På jobbet kallar vi det platta pyramider och det är samma sak hemma: Mesta tiden är vi kompis och du med varandra, men ibland behöver man kliva in som leder och med hela handen visa åt vilket håll flocken skall. Precis så fick jag göra med höften. “Nu lyssnar du på mig, jag vet faktiskt vad som är bäst och nu tar vi oss igenom det här tillsammans.”

Jag känner mig så ödmjukt glad att få dela med mig av detta. Jag är inte bättre än nästa kvinna eller man eller transgender eller genderfluid eller allt vad det nu heter idag. (Person kanske kort och gott är bäst.) Alla är vi lika bra och bra på olika saker. Jag råkar bara vara väldigt bra på vissa saker som det är så gott att få dela med mina bröder och syster (och alla andra) så att ert liv kan bli maximerat bra.

Kärlek från Cooldad till hela världen.