Det är bara ett erkänna det. Bättre att erkänna svårigheterna och möta dem ansikte mot ansikte.

Fortfarande har jag inte riktigt hämtat mig efter att jag hamnade på akuten igen för nästan två veckor sedan. Det känns motigt att ta cykeln till jobbet ens och både L och barnen pikar mig för det, vilket jag tycker är lite elakt. L har utmanat mig att den som cyklar minst gånger till jobbet eller skolan under resten av februari skall tvätta fönstren den 1:e mars. Där protesterade jag – barnen har bara en dryg kilometer till skolan, medan jag har nästan 2 kilometer till jobbet. L tittade bara på mig då, så där som hon gör när hon tycker att jag är långsam. Och jo visst, L har flera mil till jobbet på Hisingen, absolut, visst är det längre. Men jag tycker nog ändå att den finns en stor mental tröskel mellan 1 och 2 kilometer. Har man väl cyklat 2 kilometer kan man lika gärna cykla 20.

Men L lyssnar inte riktigt på det. Nåväl, utmaningen är antagen! Det är klart att ett sådant initiativ måste uppmuntras.