Jag tror egentligen inte det var ett bra beslut, men sjukhuset skrev ut mig redan samma kväll, alltså när jag skrev mitt senast blogginlägg och fortfarande var kvar på sjukhuset.

Det har varit ett par tuffa dygn att ta sig igenom och först nu börjar jag känna mig mer i balans. I eftermiddags var första gång – på vingliga ben – som jag tog mig ut till brevlåda och tillbaka. Man måste lyssna på sin kropp anser jag – det var en kopiös ansträngning jag genomlevde för 3,5-4 dagar sedan och efter något sådant måste man ge kropp och själ tid till återhämtning och läkning. Lite, lite besviken är jag på sjukvården och L som inte riktigt kan ta in vidden av vad som hände. Det är nog för att den vanliga människan är så långt från kontakt med faran och de stora utmaningarna så att man har svårt att ta in hur det är att stirra DÖDEN i vitögat. Jag menar om vi har en sjukvård så är det ju personer som är i verklig fara man skall hjälpa. Och likadant med L – jag menar jag hade inte tvekat att stanna hemma och stötta henne i motsvarande situation.

Men det är bara att acceptera – människor är olika. Vi har överlevarna och ledarna, och så de som följer med. Och vi kan inte bara ha överlevare och ledare, det går inte att bygga ett lag med bara Zlatans och Neal Armstrongs. Man måste ha de andra också, dussinspelarna, de behövs faktiskt även om det kan vara lite svårt att förstå ibland. Det gäller bara att vara stoisk i sådana stunder och förstå helheten.

Men snart är eran Cooldad helt återställd och på benen och vid bloggandet.

Skicka gärna era styrkekramar